• Christian Pleijel

Semester

Uppdaterad: aug 24

Det var om sommaren för många tusen år sedan som Gud gjorde Värmdö skärgård. Hon kom vandrande österifrån över Ålands hav och var på gott humör. Havet låg blekblått, stort och stilla, solen sken från en molnfri himmel.


Först skulle hon lägga ut land och öar. Nu ska det bli fritt och storslaget, tänkte hon, och lade de stora bitarna mitt i havet emellan Kallskärsfjärden och Nämdöfjärden. Hon tog en näve småskär och kastade så långt österut hon förmådde, hon lade en näve bördig mark vid Hemmesta, en skopa sand blev Sandön, utåt Nassa klackade hon iväg en stenskärva som gick i tusen bitar.


Hon stod med en fot på Svartlöga och en på Nämdö och drog med handen ett djup väster om Möja, ner genom Kanholmen med en passlig öppning mellan Tistronskär och Södermöja. Med fingret gjorde hon en ränna genom Saxarfjärden. Nu kommer det att rinna på bra, tänkte hon och satte sig mitt i Baggensfjärden, som sjönk till 52 meters djup, och pustade ut efter ansträngningen.


Hon räknade snabbt öarna och fick dem till elvatusen förutom de stora ö-landen Värmdö, Fågelbro, Ingarö, Djurö, Vindö, Svartsö, Harö, Möja, Nämdö och Runmarö. Bra blandning av stort och smått, sade hon belåtet för sig själv.


Hon blandade salt i vattnet till 6 promille så att blåstången skulle trivas. Hon klädde landen med ek och al och björk och tall, med mossa och enbuskar och rosensnår, hon flyttade sund och formade berg, lade ut ängar och vassar. Oändligt försiktigt planterade hon sippor och vivor samt en och annan guckusko.


Här blir det gott att leva, tänkte hon. Ett omväxlande landskap med röda stugor, långsmala tegar, kyrkor på bergen och båtar i vikarna. Glada, trygga, hederliga människor som inte måste ha allt i världen utan tycker det är nog med potatis och strömming på bordet, ved till vintern och en käraste i sängen.


Det skulle vara fint om de kunde sjunga också, tänkte hon. Så skulle jag få höra klockorna slå och psalmsången stiga från alla kyrkorna på söndagarna. Folk skulle samlas på kyrkbacken, prata, sjunga och be mig om hjälp.


Det var en dag då Gud var på gott humör. Äh, jag gör dem inte så religiösa, tänkte hon, de behöver inte mig när jag har gjort allting så bra. Jag gör dem bekymmerslösa i stället. Trygga, glada, säkra vid segel och skot. Varför inte, när jag nu ändå är i farten och gör allt så fint?


Det blir bra det här, muttrade hon nöjt för sig själv. I morgon gör jag kor och fålar, abborre och sik, näktergal och ådfågel. Snäckor, märlor, musslor, spigg och smörbult får flytta in i blåstången. Lagom med örn och lagom med säl ska det vara. På den sjätte dagen gör jag Olle och Eva. På den sjunde dagen vilar jag. Jag går på semser som alla andra. Nu får människorna ta hand det här, beslöt hon. Jag har gjort dem trygga och glada, de får använda det efter bästa förstånd.


Så gick det några tusen år. Olle och Eva fick barn, och barnen fick barn. De rodde, seglade och fiskade. Småningom fick de wikströmare och husqvarnare och petromax. Öarna befolkades, ryssarna härjade, seglare och sommargäster upptäckte skärgården. Jordgubbarna kom och gick, strömmingen gick till eller inte. Smugglare, finlandsfärjor och vaxholmsbåtar fräste genom sunden. Stugor och sommarnöjen fick el och WC.


Allt detta är nu längesen. Vi har blivit så många att den ursprungliga ordningen inte riktigt räcker till. Sommartid mång-mångfaldigas befolkningen. Öar och holmar bågnar av trycket från alla människor.


I Värmdö har vi startat ett projekt som heter Pelago, vilket betyder hav på grekiska. Vi gör det samman med KTH, Skärgårdsstiftelsen och Ecoloop, och vi har startat upp på Möja och Stavsudda, i Möja-reservatet och på Sandön. Pelago handlar om havet, om öarna som är i havet, om människorna som är på öarna som är i detta hav och om det vatten som människorna använder. Det vatten som vi seglar på, badar i och dricker av. Det vatten som småningom går tillbaks till havet som ligger där blekblått, stort och stilla, medan solen skiner från en molnfri himmel.


© 2020 Värmdö Kommun     |     info@pelago.nu